Jag måste erkänna: jag har aldrig varit speciellt förtjust i Astrid Lindgren. Redan som barn kände jag en viss antipati mot Lindgrens verk, dels därför att ALLA förväntades älska dem, dels därför att jag redan i förskolan upplevt baksidan av att umgås med barn av Emils och Pippis typ. När man skrapar lite på ytan av Astrid Lindgrens karaktärer, framträder klart sociopatiska drag.
Emil, ett solklart DAMP-barn som borde medicineras med Ritalin. Förhållandet till drängen Arvid får Batman och Robins relation att verka helt OK.
Ronja, skolad till yrkeskriminell redan vid unga år. Påstår sig ha blivit attackerad av fåglarna från Beatles´ ”Tomorrow never knows”. Haschpsykos?
Pippi, Drop-out med frånvarande föräldrar, klara inslag av narcissism och mytomani.
För att inte tala om Karlsson på taket, vuxen man med ett obehagligt intresse för barn, och med propeller på ryggen.
Vad tog Astrid?
Vagverket 
Lämna en kommentar