”Danskjävlar!”

En talesman för danska fotbollsförbundet vill att Sverige förlägger höstens hemmamatch i EM-kvalet mot Danmark till Nya Ullevi. Detta för att det innebär kortare resa för det danska landslaget och dess supportrar, och för att ”vi har många goda minnen från Ullevi”. De syftar här på Danmarks seger i EM 1992. Mina känslor inför detta grötmyndiga (i dubbel bemärkelse) förslag kan bäst sammanfattas i Ernst-Hugo Järregård invektiv ovan.

Har danskarna inte förstått att vi fick nog av att deras inblandning i vårt rikes affärer redan innan Gustav Vasa blev kung? Eller behöver de en repetition av vad de fick lära sig vid freden i Roskilde 1658?

När jag var yngre gick jag på bilden av Danmark som ett friare och varmare ställe än Sverige. Danskarna älskar den här bilden av sitt land mer än något annat. Den är dock till stora delar en myt, och pulvriseras mer och mer för varje år som går. Den korrekta bilden är i själva verket en nation genompyrd av självgodhet och inskränkthet. Det är ingen slump att Aksel Sandemoses Jante från”En flykting korsar sitt spår” har danska småstaden Nyköbing Mörs som förebild (eller kanske snarare avskräckande exempel).

När dansk TV visar kavalkader från EM 1992 utelämnas alltid en match helt och hållet. Det är matchen mot Sverige. Anledningen till detta är naturligtvis att Sverige vann den matchen. Denna danska historierevisionism kan verka harmlös, men kan inte undgå att kännas löjeväckande och småaktig. Matchen spelades för övrigt på Råsunda…