”Danskjävlar!”

En talesman för danska fotbollsförbundet vill att Sverige förlägger höstens hemmamatch i EM-kvalet mot Danmark till Nya Ullevi. Detta för att det innebär kortare resa för det danska landslaget och dess supportrar, och för att ”vi har många goda minnen från Ullevi”. De syftar här på Danmarks seger i EM 1992. Mina känslor inför detta grötmyndiga (i dubbel bemärkelse) förslag kan bäst sammanfattas i Ernst-Hugo Järregård invektiv ovan.

Har danskarna inte förstått att vi fick nog av att deras inblandning i vårt rikes affärer redan innan Gustav Vasa blev kung? Eller behöver de en repetition av vad de fick lära sig vid freden i Roskilde 1658?

När jag var yngre gick jag på bilden av Danmark som ett friare och varmare ställe än Sverige. Danskarna älskar den här bilden av sitt land mer än något annat. Den är dock till stora delar en myt, och pulvriseras mer och mer för varje år som går. Den korrekta bilden är i själva verket en nation genompyrd av självgodhet och inskränkthet. Det är ingen slump att Aksel Sandemoses Jante från”En flykting korsar sitt spår” har danska småstaden Nyköbing Mörs som förebild (eller kanske snarare avskräckande exempel).

När dansk TV visar kavalkader från EM 1992 utelämnas alltid en match helt och hållet. Det är matchen mot Sverige. Anledningen till detta är naturligtvis att Sverige vann den matchen. Denna danska historierevisionism kan verka harmlös, men kan inte undgå att kännas löjeväckande och småaktig. Matchen spelades för övrigt på Råsunda…

Stockholm och spenaten II

Ovanstående bild får illustrera den prekära situationen för Sveriges södra och västra regioner, som får hanka sig fram på miljardsubsidier från Stockholm. Göteborg och Malmö är, som nämnts tidigare, största nettomottagare i det kommunala och regionala utjämningssystemet. I förra veckan kom Ansvarskommittén med sitt slutbetänkande om Sveriges framtida regionala indelning. De ramar som föreslås är att Sveriges nya regioner skall ha mellan 1-2 miljoner invånare, absolut minst 500 000.

Stockholms län har 1,9 miljoner invånare och skall, enligt dessa rigida regler, behålla sina nuvarande gränser. Detta trots att Stockholms och Uppsala län samt östra Södermanlands län redan utgör en integrerad arbetsmarknad. Till 2030 beräknas Stockholms arbetsmarknad innefatta hela Södermanlands och Västmanlands län. Regionerna skall konstrueras med hänsyn till hur arbetsmarknaden antas se ut 2030. Ändå föreslås Stockholms län bevaras intakt. Övriga Sverige, framför allt Skåne och Västra Götaland, är rädda för att Stockholm blir för stort och mäktigt. Det glunkas till och med om eventuella självständighetssträvanden.

Det är den som piskat lejonet som har störst skäl att frukta dess bett.

Att Stockholm med omnejd skulle kräva självständighet är dock föga troligt, trots den styvmoderliga behandling området fått utstå från stat och övriga landet under lång tid. Anledningen till att stockholmarna inte högljutt protesterat mot denna förfördelning är, enligt mig, att många nyblivna stockholmare fortfarande har sina starkaste sympatier för sin forna landsända. Ända var ordet. Likt den femte kolonnen i Madrid smyger de runt i Stockholm med sin lokalpatriotiska agenda. Smyger och smyger; med tanke på utvecklingen inom etermedia den senaste 10 åren, är det bara en tidsfråga innan rikssvenska klassas som utrotningshotat språk av UNESCO.

Region Skåne bildades 1997, och Västra Götaland året därpå. Att dessa regioner nu motsätter sig att Stockholm och Mälardalen får bilda en region som redan existerar i realiteten, är i mitt tycke fruktansvärt orättvist och inskränkt. Att Stockholm tillåts växa gynnar hela Sverige. Stockholm konkurrerar inte med Skövde och Åstorp, utan med S:t Petersburg, Berlin och Helsingfors. Att inte tillåta Stockholms expansion, är som att begränsa betet för den bästa mjölkkon.

P.S. Denna sista liknelse kan verka aningen rustik, men ibland måste man tala med bönder på bönders vis.

Grattis Bajen!

Ett stort grattis till Stockholms vitalaste 110-åring, som fyller år idag 7 mars. Tack för alla oförglömliga ögonblick, både

succeér och bottennapp. Från förluster mot Ope och Spårvägen till juvelen i kronan, SM-guldet i fotboll 2001.

Astrids Dyrkade Hallucinogena Drömmar

Jag måste erkänna: jag har aldrig varit speciellt förtjust i Astrid Lindgren. Redan som barn kände jag en viss antipati mot Lindgrens verk, dels därför att ALLA förväntades älska dem, dels därför att jag redan i förskolan upplevt baksidan av att umgås med barn av Emils och Pippis typ. När man skrapar lite på ytan av Astrid Lindgrens karaktärer, framträder klart sociopatiska drag.

Emil, ett solklart DAMP-barn som borde medicineras med Ritalin. Förhållandet till drängen Arvid får Batman och Robins relation att verka helt OK.

Ronja, skolad till yrkeskriminell redan vid unga år. Påstår sig ha blivit attackerad av fåglarna från Beatles´ ”Tomorrow never knows”. Haschpsykos?

Pippi, Drop-out med frånvarande föräldrar, klara inslag av narcissism och mytomani.

För att inte tala om Karlsson på taket, vuxen man med ett obehagligt intresse för barn, och med propeller på ryggen.

Vad tog Astrid?

Stockholm och spenaten

”Stockholmare är smartare än lantisar”. Detta uttalande av en riksdagsledamot inför valet 1998 väckte ramaskri i Sverige. Relationen mellan stad och landsbygd, eller snarare, Stockholm och resten av landet, är laddad och debattklimatet minerat. När man diskuterar Stockholms roll i Sverige bör man komma ihåg sifferkombinationen 20-30-40.

20% av Sveriges befolkning bor i Stockholms län, 30% av landets BNP skapas här, och 40% av det svenska skatteuttaget äger rum i Nordens Venedig med omnejd. Dessa siffror tenderar att öka varje år och är, ur ett klassiskt svenskt rättviseperspektiv, hårresande. Om 30% av BNP skapas i Stockholms län, borde då inte skatteuttaget också vara 30%?

Självklart inte, ropar resten av Sverige i en kör. Var ska vi då få våra pengar ifrån? ”Alla bara tänker på sig och de sina, det är bara jag som tänker på mig och de mina!” Alla kommuner utom en som är nettobetalare till det kommunala utjämningssytemet ligger i Stockholms län. Stockholms läns landsting är den enda nettobetalaren till landstingens motsvarande utjämningssystem. Den gängse förställningen är att större delen av dessa utjämningsbidrag går till glesbygdskommuner i Norrland. Så är inte fallet. De största nettomottagarna i reella termer är Göteborg och Malmö.

Förvisso är de största nettomottagarna per capita de norrländska inlandskommunerna, där definitionen på ekonomisk misär är att inte samtliga familjemedlemmar har en egen skoter. Kostnadsläget är där helt annorlunda jämfört med Stockholm. För att hålla samma standard som en Gällivarebo med en inkomst på 18000 kr/ månad, måste en Danderydsbo tjäna 45000 kr. De gör många av dem, men långtifrån alla. Att vara fattig i Stockholm är ett helvete.

Att fattiga i Stockholm skall avstå välfärd till förmån för ekonomiskt välmående i Norrland är Schlaraffenland. Detta samtalsämne är närmast tabu i Sverige, och kommer att bestå, oavsett kulör på regeringen. ”De kallar oss Mauds”. Jag kallar dem tjuvar.

Är stockholmare smartare än lantisar? När jag deltog i ett frågesportprogram på SVT 2001, ombads vi som kom från Stockholm att möjligaste mån ange något annat ursprung. Av 30 000 sökande togs 168 ut, och en stor grupp kom från Stockholm. För stor för SVT och Sverige. Även liknande program visar samma överrepresentation av begåvade från Stockholm, dock utan mörkningsförsök från statstelevisionen.

Mitt svar är Ja; stockholmare är smartare än resten av befolkningen, delvis p g a att de mest intelligenta från landsorten tenderar att flytta dit. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det, å andra sidan för många rena rama dårskapen att flytta till Stockholm. Allt kan dock inte värdesättas i pengar. Att kunna ta del av det kulturliv och den öppenhet Stockholm erbjuder är ovärdeligt. Likaså att slippa inskränkt lokalpatriotism och tidningar som rapporterar om hönsfarmares dåliga lönsamhet på löpet.

”Evigheten” är kortare än ”Ögonblicket”

Verklighetens utsträckning är lika naturgiven som gränsen mellan Öst och Väst. Datumlinjen är inte ett rakt streck, utan tar av mot både Öst och Väst, eller snarare, höger och vänster, därför att den är anpassad efter landskapet. Det politiska landskapet. Naturen har givit oss ett absolut Nord och ett absolut Syd, men det finns ingen Östpol och ingen Västpol. Dessa är samma punkt, och kan placeras var som helst på jordklotet.

Människan har länge kunnat orientera sig i nord-sydlig riktning; en del djur sedan urminnes tider. Den öst-västliga orienteringen är betydligt svårare och orsakade många problem, innan man på 1700-talet kunde konstruera tillräckligt pålitliga klockor; en mänsklig uppfinning för att mäta en annan mänsklig uppfinning, Tid, löste detta problem.

Drygt hundra år senare drogs gränsen mellan Öst och Väst. Men trots att mänskligheten har skapat sig denna kunskap, har många svårt att orientera sig. Man vet var man befinner sig vertikalt, men inte horisontellt. Därför kan människan gå igenom ett helt liv, och ständigt veta vad man är, men inte vem.

När James Cook landsteg vid Botany Bay 1770, hade denna nya kontinent, Australien, fått sitt namn flera hundra år tidigare. Under 1500-talet ökade kunskapen inom geografi drastiskt. Det blev uppenbart att det fanns en stor disproportion i fördelningen mellan land och hav mellan norra och södra halvklotet. På norra halvklotet upptar land och hav ungefär lika stor yta, på södra halvklotet är förhållandet 1-9. De exakta siffrorna hade man inte, men tendensen var tydlig.

Detta vållade huvudbry; om det nu fanns mycket mer land på norra än södra halvklotet, borde då inte den norra delen väga mer? Och i sådana fall, borde då inte Jorden tippa över? Detta problem löste man genom att helt enkelt hitta på en kontinent långt söderut, i farvatten där upptäcksresanden ännu inte färdats. Uppenbarligen måste denna kontinent finnas. Den fick namnet Terra Australis. Den södra kontinenten.

James Cook var inte ens den förste europé som besökt Australien; holländaren Tasman och hans besättning led skeppsbrott och spolades iland på denna kontinent 1642. Kapten Cook brukar dock ändå räknas som Australiens upptäckare istället för Tasman, med viss rätta, på samma sätt som man knappast kan påstå att en människa har upptäckt en meteorit, bara för att den träffat en i huvudet.

Jordens yta får numera anses fullständigt utforskad, om inte sedan Amundsens tokrace till Sydpolen, så åtminstone sedan satelliterna intagit sina omloppsbanor. Kännedomen om, och utforskandet av det mentala landskapet befinner sig däremot till stora delar på en ptolemaisk, för att inte säga medeltida nivå. Vissa landkänningar har dock gjorts. Martin Heidegger får i sitt anförande ”Was ist Das Metaphysik” anses ha teoretiskt bevisat Intets existens, eller kanske snarare icke-existens. På så här djupt vatten uppstår problem med begreppen, på goda grunder.

Det var svårt att vara stenograf på stenåldern.

Ordknapphet var inte ett litterärt grepp bland runstensristare.

Teoretiskt, alltså. Vi vet, eller tror oss veta att Intet finns, eller inte finns, men vi vet inte var Intet inte finns. På samma sätt som Austalien fått sitt namn flera hundra år innan det hittats. Visserligen trodde man på dess existens på helt felaktiga grunder, men det visade sig att det fanns en sydlig kontinent (inte bara en utan två t o m. Australien och Antarktis). Om detta är fallet med Martin Heideggers teori avstår jag från att kommentera. För att underlätta diskussioner på detta område, där den vanliga begreppsapparaten inte fungerar, föreslår jag att vi placerar Intet på den punkt där Öst/Västpolen inte existerar. Den abstrakta kontinenten Occienten.

Punkten saknar area, men är synlig för ögat, annars skulle vi inte ha någon användning av den. Den fysiska punkten är en omöjlighet och ofullkomlighet som representerar Punkten. Att den inte har någon area betyder inte att den inte finns. Malteserorden har utrikesminister och representation i Förenta Nationerna, utan att ha något territorium. Att man inte finns i egentlig mening är av underordnad betydelse, grundkriteriet verkar vara att man har en statsbildningsliknande administration.

Precis som Tasman spolades iland på en okänd kontinent, har Intet upplevts av otaliga människor innan Heideggers anförande. Om Heidegger någonsin besökte Occienten är en fråga som bara han själv, eventuellt hans eventuella psykoanalytiker kunnat svara på. Sedan 1940-talet gör framför allt Frankrike anspråk på den abstrakta kontinenten, främst genom upptäckare som Camus och Sartre. Versaillesfreden innebar att Tyskland förlorade alla sina kolonier, även de abstrakta.

Psykets preusseri

Rutiner och fasta normer är för många människor trygghetspunkter i tillvaron. För soldaten som höll benhårt på reglementsenlig säsongsuniform även vid korsandet av Sahara, översteg dock obehaget tryggheten och karaktärsdanandet. Vinteruniformen höll en människa varm när kvicksilvret frös till. Norr om Polcirkeln var den en förutsättning för överlevnad, i öknen: en påminnelse om människans gränslösa enfald.

Lappländsk lakoniker

Under det sena 70-talet och tidiga 80-talet stannade Sverige när han kastade sig utför branterna. Jag tänker naturligtvis på Ingemar Stenmark; en av de mest framgångsrika ur ”guldgenerationen”, födda 1956, och utan tvekan den mest sympatiske. Trots sina 86 världscupsegrar, anser jag att Ingemars främsta bedrift ligger inom den filosofiska sfären.

När en osedvanligt korkad sportjournalist ställde en ovanligt dum fråga till Ingemar, svarade Tärnabysonen ”Hä ä ingen idé å försök förklare nåt för nån som inget begrip”. Diogenes hade inte kunnat formulera det bättre.

Ingemars ordknapphet bör också lovordas, istället för den innehållslösa svada som diverse åsiktmaskiner, epigoner och chronschoughare hasplar ur sig så fort de får tillfälle. Jag har alltid skrivit kort och koncist, av respekt för ordet, och för läsaren. Jag inbillar mig att det finns ett samband mellan t ex Willy Kyrklunds och Tomas Tranströmers knappa produktion, och den kvalité deras verk når. Jag vill här snabbt påpeka att jag inte jämför mig med ovan nämnda författare; jag anser inte ens mig själv vara en författare. Min förhoppning är att framtida texter här leder till ett ständigt pågående samtal läsarna emellan.